När jag var 9 år fick jag för mig att alla tjejer i min ålder var mycket smalare än mig. Så varje kväll innan jag gick och la mig, tog jag fram schalar och halsdukar och knöt dem runt min mage, så hårt så jag helst inte kunde andas. När jag sedan la mig i sängen, drog jag åt dem ännu lite hårdare, i hopp om att när jag vaknade skulle jag vara smal. Jag var såklart aldrig smalare när jag vaknade, utan vaknade bara med extrem huvudvärk p.g.a att jag dragit åt dem så hårt så jag inte fått tillräckligt med luft. De hårt åtdragna schalarna och halsdukarna ledde också till att jag fick blåmärken och var jätteöm om revbenen resten av dagen, men varje kväll gjorde jag ett nytt försök i hop om att vakna upp smalare. Detta pågick i 6 år utan att någon visste om det. Om dagarna när jag var i skolan eller bland folk, hade jag alltid bälten under tröjan, åtdragna runt magen för jag trodde att jag skulle bli smalare av det.

Jag var bara 9 år men jag hade aldrig tid till att vara barn och fokusera på att ha kul och leka med mina vänner, jag var för rädd för att de skulle tycka jag var tjock. 

När jag tänker på det här nu, 10 år senare, så tycker jag det låter sjukt och jag förstår inte hur jag kunde plåga mig så som jag gjorde. Att som 9 åring gråta sig till sömns varje kväll för de var så hårt åtdragna så det gjorde ont, är verkligen sjukt.

I 13 års ålder gick jag upp 4 timmar innan jag skulle iväg till skolan.Jag tyckte mina ögon såg så konstiga ut på morgonen så jag gick upp jätte tidigt på morgonen för att hinna få dem att se någorlunda bra ut.

Det fanns dagar då jag inte vågade visa mig för min egen familj om jag inte var sminkad. Jag tyckte jag var så ful och ville inte att min familj skulle skämmas för mig, så jag smetade på allt som gick i ansiktet innan jag gick ner till dem på morgonen.

När jag gick på högstadiet vågade jag aldrig vara med på några klassaktiviteter eller göra något med mina vänner där övernattning var en del av det, för jag ville inte visa mig osminkad, och jag ville heller inte sova med sminket. Så jag hade alltid ursäktar till att inte kunna vara med.

Dessa är bara några av de problemen jag kämpande med på grund av att jag tyckte jag var tjock och ful.

Jag ångrar allt detta nu och önskar jag kunde dra tillbaka tiden och göra allt kul som jag missade. Jag vill inte att någon, inte ens min värsta fiende, ska behöva ha dom tvångstankarna som jag hade.

Därför vill jag på något sätt kunna hjälpa barn och ungdomar som är i liknande situationer eller en gång har varit där.

Idag har jag bestämt mig för att börja blogga, dels för att hjälpa mig själv, men också för att stärka andra.

Under flera år hade jag riktigt stora problem med mitt utseende och kropp. Jag tyckte jag såg jättekonstig ut och var för tjock och tog till drastiska åtgärder.

I flera månader hade jag ett förhållande, ett helvetes förhållande, där jag inte vill att någon ska hamna. 

Därför, har jag valt att börja blogga om detta för att barn och ungdomar ska känna stöd och för att de ska känna att det kommer bli bättre.

Allt tar sin tid men i slutet kommer man vara sin egen bästa vän och hjälte.